≡ Menu

Rädda Hansta 1987

Omslag till Rädda Hansta kassetten som utgavs i 300 ex.

Aktion Rädda Hansta var en folkrörelse som faktiskt lyckades att stoppa utbyggnaden av Järvafältet. Jag skrev en låt som både gav Aktion Rädda Hansta lite inkomster och gav oss en kampsång. Gunnar Elvin var som vanligt villig att hjälpa till. Bara några veckor efter att låten had skrivits var den inspelad på en Porta bandspelare. Jag är inte säker men det är möjligt att vi bara hade fyra kanaler och leka med.  Gunnar la alla grunder med gitarrer, bas och trum-maskin och jag la på sång och körer efteråt. Ganska otroligt egentligen att vi kunde få ett så pass bra ljud med så enkla medel.

Bakgrund: Flytten till Tensta.

Jag hade bosparat i kooperativa SKB för att få en större lägenhet för familjen och gärna nära naturen. SKB:s lägenheter i Tensta var både fina och en stenkast från Järvafältet och någon gång under 1985 eller 1986 flyttade vi dit. Det var tämligen kort kö-tid för Tensta, som redan då hade dåligt rykte, men jag kände att min spansk-svenska familj skulle bo bra här och därutöver kanske få kontakt med andra spansktalande bland latinamerikanska flyktingar. Dessutom, något som kanske inte de som aldrig har varit i Tensta vet, Tensta är otroligt barnvänligt med många lekparker. Det är barnsäkert. För att ta sig till tunnelbanan eller till dagis behöver man inte gå över en enda väg. Bo-områdena är sammanlänkade med gångbroar över vägstråken.
Tensta var otroligt. Mångkulturellt! Det var som att bo i världen.

Ja, jag ska bli aktiv!

FullSizeRender (9)Tidigt under den här perioden fick jag, via Naturskyddsföreningen,  reda på att Stockholms Stad ämnade bygga bostäder i Hansta – ett fantastiskt fint naturområde bara några km från Tensta. Jag ringde upp Ronny Carlson som både var fågelskådare som jag, och ordförande i Rädda Järvafältet och ledande i Rädda Hansta kampanjen. På ett eller annat var jag tvungen att dra mitt strå till stacken. Hansta måste räddas och politikerna och statsplanerarna måste visas att de inte kunde göra vad som helst.  Jag minns inte hur, men jag blev god vän med Helena Fredriksson som var fältbiolog och dessutom inte rädd för att konfrontera makten.

Helena och jag planerade kampanjer. Vi gick på kommunfullmäktigemöten och var allmänt stökiga och protesterade med banderoller. Vi hängde banderoller på Sergels Torg. Vi delFullSizeRender (8)ade ut tusen flygblad i brevlåderna i Tensta. Jag sprejade graffiti “Rädda Hansta” med svart färg på sidan av gångbron över Hagstråket. Det satt kvar i en herrans massa år efteråt.
Den häftigaste protest-aktionen vi gjorde var en banderoll på en 20-30 meter på Stadshustornet i Stockholm. Vi betalade inträde och fällde ut vårt långa lakan från ett av fönstergluggarna i tornet. Undrar om inte Helena hade sytt ihop lakana själv. Längst ner fanns en tyngd i vardera hörn, så att lakanet inte skulle rulla ihop. Det blev väldigt tjusigt. Det finns nog tyvärr inga fotografier bevarade. Trots att aktionen var kort och att banderollen snart plockades bort, lyckades det bli ett inslag i nyheterna.

Trädadoption

FullSizeRender (10)Det är möjligt att det var Helenas idé, eller att någon annan i gruppen hade nämnt det för henne, men hon presenterade en idé som blev avgörande för bevarandet av Hansta och för att finansiera kampanjen. “Adoptera Ett Träd i Hansta”.  Genialt. Folk kunde adoptera träden i Hansta. Adoptionsbevisen såldes för 10 kronor. Var och varannan vecka, gick Helena, jag och flera andra och satte upp de gula A4 adoptionsbevisen i plastfodral på träden i Hansta. I slutändan hade flera tusen träd adopterats.

Trädadoptionerna gav pengar till diverse kampanjer, både sprayfärg till banderoller och graffiti, såväl som att anordna en folkfest på järvafältet. FullSizeRender (7) 1 Juni, 1988, anordnade vi en jättelik picknick i Hansta.  Politikerna ville låta det se ut som att miljöaktivisterna var en motkraft mot de unga som behövde bostäder. Fast med kontakter bland Stockholms unga anarkistiska husockupanter lyckades vi samordna motståndet under måttot “Bostad och Natur”.  Picknicken blev en jätte-succé. Jag spelade naturligtvis min låt. Poeten Thomas Tidholm var där. En underbar saxofonist spelade och musiken hördes nästan magisk i försommargrönskan. Astrid Lindgren, hade adopterat en 50 träd eller så, fick ett helt berg officiellt namngivet som tack. Massar av folk adopterade träd och satte själva upp sina gula adoptionslappar på de träd de adopterade. Folk vallfärdade till Hansta för att se sina adopterade träd. Vart och varannat träd hade de gula adoptionsbevisen.  En imponerande syn! Hur kunde överhuvudtaget någon med en motorsåg avverka dessa träd? Nu var Aktion Rädda Hansta en folkrörelse. Till slut backade kommunen och projektet lades på is. 1999 blev Hansta äntligen naturreservat.

Se hur fint det är i Hansta i den här korta videosnutten.

Rädda Hansta låten.

Det är en ganska klassisk rocklåt i struktur och låter som mycket annat, men det var en hel del pillande med texten. Texten var annorlunda än allt jag skrivit tidigare. Det fanns ingen ironi och inga svordomar. Här behövdes argument och ingen humor. Jag fixerade mig på fyra teman.

  • Hansta som naturområde där stadsfolk kunde nyttja allmansrätten.
  • Hotet mot den biologiska mångfalden
  • Politiken bakom hotet, och demagogin från politikerna – “Bostad eller Natur”.
  • Uppmaning till samordnad kamp för att få förändring.

Låten inleds med lätet från en duvhök. Credits till duvhöksinspelningen gavs aldrig på fodralet, som det bort göras, men inspelningen är från ett kassettband “skogsfåglar” utgivet av Sveriges Ornitologiska Förening. Jag hade oerhört kul att lägga körer till refrängen. Det var fascinerande att sjunga med sig själv.

Inte långt från Stockholms City,
nära Akalla en bit
kan man njuta av naturen
passa på mens det finns tid
här kan många människor ströva
skåda fågel plocka bär
ett naturlandskap så nära
det är sällsynt nu tyvärr

Naturen här
är någonting unikt
som till varje pris ska skövlas
så att inget blir sig likt
här ska människor inte alls få tro att de är någon del
ingenting naturligare än en bricka i ett spel

Så det är klart man blir förbannad
det är klart att man blir arg
Det är därför som man enas
i en stor aktions kampanj
Parlamentariskt har det tagits
ett majoritetsbeslut
trots alla protester
ska Hansta byggas ut.

Åh Hansta
Vi måste Rädda Hansta
Hansta
Vi måste Rädda Hansta

Är det här de kallar för bostsadspolitik
Politiken är som vanligt ett lurendrejeri
Mera företag till Stockholm
deras skatt gör henne rik
De maskerar sina lögner
för en god ekonomi

De säger vi måste bygga undan
mera lägenheter nu
I bostadskrisens dagar
det är viktigt eller hur
Tyvärr måste Hansta offras
öh du.
Det är ditt eget val
Bostad eller Natur?

Sedan sätter dom i gång och bygger upp sin stad
Elektronik företagen söker arbetskraft på rad
Så högutbildade från hela landet gör entre
Decentralisering? Rädda Hansta? Vad är det?

De e Hansta
Vi måste Rädda Hansta
Hansta
Vi måste Rädda Hansta

Men ännu kan duvhöken häcka som förrut.
Men utan våran hjälp flyger inga ungar ut
För snart är schaktningsmaskinerna i gång
Då hjälper inte ens att jag vrålar ut min sång

Så samla dina vänner
gå med i våran kamp
En förbannad rättighet
att få plocka bär och svamp
Ja vi ska få förändring om vi bara ligger i
Annars finns det ingenting värt kallas demokrati

i Hansta
Vi måste Rädda Hansta
Hansta
Vi måste Rädda Hansta

Kassetten utgavs i en liten upplaga på 300 ex.

Dags att göra nånting åt det.

Till baksidan av singel-kassetten fanns ytterligare en låt – Dags att göra nånting åt det. Den var skriven innan Rädda Hansta och var min första riktiga låt om miljön. Texten har en hel del ironi. Varje vers inleds med en strof från kända svenska låtar om naturen. Låten tar upp skogsdöd, det förändrade kulturlandskapet, oljespill, och konsumtionssamhällets ökade energibehov som hade manat på införandet av kärnkraft. Sensmoralen är naturligtvis att det upp till oss alla att göra nånting åt det – tillsammans.

Kanske är det lite väl mycket reverb på inspelningen, men vi var ute efter ett ödesmättat intryck. Återigen var där en hel del egna kör pålägg med ett falsett-skrik som avsiktligt skulle likna Mick Jaggers skrik i 12 tums versionen av Rolling Stones “Miss You”,  som kom ut året innan.  :-)

 

Ute i vår hage är ingen längre som de var
varför kan man fråga men vad får man för nåt svar
var är alla glada kossor som beta hör förrut?
Var kommer mjölken från när inte korna får gå ut?
här växte orkideer, nu växer bara sly
här planteras granskog så marken blir som ny

Jag trivs bäst i öppna landskap där smogen ligger tät
bilarna är jättebra dom dödar alla träd
fabrikerna gör saker vi till varje pris vill ha
men redan efter någon dag så var dom inge bra
För vår nya årsmodell krävs det energi
kärnkraft spelar ingen roll om jag får en ny

Så dags att göra nånting åt det
dags att skilja rätt från fel
dags att börja gå tillsammans
så ska dom jävlarna få se

Till havs försvinner allt så bra
här syns inget skräp
sprängde nån en vätebomb
eller var det nån som sket
Oljan sköljs ur tankarna
middan flyter upp på land
finns det något bättre sätt
att jag ejder eller and
Till slut hamnar all skiten så klart i Östersjön
Vill du hjälpa till så spy i stockholms ström

Så dags att göra nånting åt det
dags att skilja rätt från fel
dags att börja gå tillsammans
så ska dom jävlarna få se
Dags att skrika ut sin vred
dags att tända på
vi tänder på en låga som ska brinna för evigt
vi sätter hårt mot hårt

Jag älskar naturen
Jag älskar naturen
Blommorna och djuren
Jag älskar naturen
Jag gråter när jag ser
hur dom förstör den mer och mer
jag kan inte sitta still
och hoppas att en bättring sker
Vi måste ta vårt ansvar
Ja jag ska bli aktiv
Låt oss göra det tillsammans
med tårar, svett och liv.

Så dags att göra nånting åt det
dags att skilja rätt från fel
dags att börja gå tillsammans
så ska dom jävlarna få se
Dags att skrika ut sin vrede
dags att tända på
vi tänder på en låga som ska brinna för evigt
vi sätter hårt mot hårt

Järvafältets framtid.

Fast trots att det är natur-reservat är inte Hansta på något sätt säkrat. Handelskammaren vill lyfta bort vissa delar från Stor-Stockholms naturreservat och bygga bostäder. På Järvafältet vill de bygga 20000 nya bostäder. Hansta och andra delar av de finaste naturområden på Järvafältet kommer i kläm.

Hansta kommer att naggas i kanten av förbifart Stockholm verkar det som. Det blir förmodligen kompensationsåtgärder men oavsett är det ett intrång i reservatet.  Är det inte på något sätt symptomatiskt att de enda platserna där Förbifart Stockholm går ovan jord är i Akalla och Hjulsta där politikerna inte räknar med någon högljudd opposition från befolkningen som till största del har invandrarbakgrund? Luktar faktiskt lite statssanktionerad rasism.
Nu när jag inte längre bor i Sverige, är det förstås svårt för mig att uttala mig om det legitima i Förbifart Stockholm, men jag är av princip miljökämpe så därför klingar resonemangen i Stoppa Förbifarten Nu-kampanjen väl för mig. Det är naturligtvis en smyg-modifikation av Dennispaketet som jag skrev en låt om 1992 kallad “Bilbanan”. Bilbanan kommer förmodligen att släppas i nyinspelad version nästa år. Det finns en akustisk version upplagd på MySpace om någon till äventyrs använder sig av MySpace fortfarande. Det är möjligt att man måste logga in för att lyssna.

Politikerna fortsätter köra över lokalbefolkningen på Norra Järvafältet. Se bara på den planerade enorma kyrkogården som Stockholms Kommun planerar på Järvafältet alldeles intill Tensta. 20,000 gravar ska det bli.
Herre Gud!

Hur bildades Guran Guran?

första kassetten. Men va ska mamma säga -- Guran Guran 1986

Om inspelning av den första demo-kassetten 1985-1986. Guran spelar för Stockholms Punkrockare.

Guran Guran föds 1985.

Jag läste fortfarande på biologlinjen lyssnade mer och mer på svenska punkband. Jag blev mer och mer anarkist politiskt. Nu började låtarna bli mer politiska och om miljön – men med glimten i ögat. Ironi var en viktig ingrediens fortfarande. Jag blev starkt inspirerad av spanska anarko-punkrockarna La Polla Record. Det var sådana låtar jag vill skriva. Idéer till låtar flödade. Jag visste att låtarna funkade för en publik eftersom jag hade testat dem i tunnelbanan.  Det var valår 1985. Jag gick på konserter med Asta Kask, Köttgrottorna och Bröderna Marx ofta med min 3 åriga dotter i släp. Hon undrade varför punkrockarna hade orange och rosa hår.  “För de är arga”, svarade jag.

Det var dags att spela in i studio.

Det var klart att det skulle vara ett band och inte Gunnar Engblom:s demo-kassett. Som en ganska medioker gitarrist, var det också klart att jag behövde hjälp.  Det var tur att en kamrat på biologlinjen på Stockholms Universitet – Gunnar Elvin – var både lysande gitarrist och musiker i största allmänhet och dessutom hade erfarenhet att jobba i studio. Gunnar och jag hade tidigare båda varit inblandade att skriva ihop ett litet studentspex till grundblockets avslutningsfest på våren 1984. Vi var alltså två Gunnar som spelade gura, så Guran Guran verkade vara ett bra namn och som dessutom travesterade på pojk-gruppen Duran Duran. Alternativ-namnet som trummisen Anders Carlstedt (Jansson) myntade var Grannarna Klagar, och det var ett arbetsnamn under en tid.

…Men va ska Mamma Säga…?

De första låtarna var Bananfantasier (Jag har för livlig fantasi för att äta bananer), Mardrömmar och Jag vill bli känd som spelades in någon gång under 1985. Det var för lite material för att kunna göra något med, och det var klart att mer behövdes. Dessutom under perioden vi spelade in, hade ytterligare nya låtar komponerats och att döma av populariteten då jag spelade dem för punkrockarna i Stockholm, var det klart att det krävdes ytterligare en inspelning. Bästa landet i världen och Kungen och Silvia skrevs redan 1985 och idén till Fy Fan va Jag hatar Disco kom till under en bilsemester i Syd-Spanien våren 1986. Vi hittade en ny studio på Nybrogatan och trots att det bara var 8 kanaler fick vi ett fantastiskt ljud. De tre nya låtarna med spelades in och under sommaren 1986 och mixades på sensommaren. Anders kom på titeln. …..Men Va Ska Mamma Säga….?  Kassetten med 6 låtar på gavs ut i 500 exemplar.

Ultra-kåken

Vi mixade också ned en version utan sång, som jag använde som playback för att sälja kassetter. Oftast med “bergsprängaren” på T-Centralen. Men det blev också någon spelning på Ultra. Jag frågade Tompa Eken om han inte kunde sätta kassetten i PA anläggningen. Snart stod jag på scen och sjöng till de tre första låtarna från kassetten.  Jag minns inte vem som mer spelade den kvällen, men jag träffade Carl Brandt från APA (kanske var det APA som spelade) och Magnus Hörnell från Asta Kask.
Carl Brandt och Guran

Carl Brandt och Guran. Carl tror bilden kan vara från 1984, men jag antar att det är från den där första spelningen på Ultra 1986. 

Fast det blev aldrig några riktiga spelningar under den här tiden. De andra bandmedlemmarna och jag hade varken tid att repa eller lokal, så jag fortsatte “solo-karriären” i tunnelbanan.  Jag hade dessutom familj och en liten dotter och universitets-studierna.  Från och med nu, kallade jag mig för Guran.

En kväll i tunnelbanan med Guran

Guran Guran Logo

Hur det började

Jag – Gunnar Engblom -började redan 1979  spela på perrongerna i tunnelbanan. Bandet jag var med i som sångare – Hannibals Hårband – hade precis upplösts. Jag hade strax innan bandet upplöstes börjat att skriva texter till bandets låtar. När ingen längre skrev musik, blev jag tvungen att plinka fram lite ackord på guran för att få lite musik till nya texter jag skrev. De första låtarna var inga underverk precis och ganska simpla kompositioner. Texterna var till en början mycket inspirerade av Ola Magnell och Robban Broberg, men så småningom blev de rätt absurda och, måste jag erkänna, ganska pubertala.

För mycket Kaos för Kaos

Utslängd från Viskafé Kaos på Stora Nygatan.Utslängd från Viskafé Kaos på Stora Nygatan

En kväll 1979 på nån slags fri visafton på viskafé Kaos i Gamla Stan gjorde mina texter att föreståndarinnan Saga Sjöberg bokstavligen slängde ut mig. Visor fick inte låta hur som helst.

Jag var rätt deppig när jag satt på perrongen på T-Centralens blå linje väntades på tåget hem till Solna. Men i ett infall fick jag för mig att plocka fram guran från fodralet och börja spela. Jag var otroligt nervös. Tänk om någon som jag kände kom förbi. Men det gick bra. Folk visade sin uppskattning och några kommenterade att de gillade texterna.

Det fanns en viss fördel att spela på perrongerna i stället för på gatorna. Folk var ju ändå tvungna att vänta på sitt tåg och hade inte bråttom. Det fanns hellre inga förväntningar på att det skulle låta på ett visst sätt. Med underfundiga och fräcka texter – och Eminem liknande reaktion: Sa han verkligen det jag tror han sa? – kunde tunnelbanetrafikanternas uppmärksamhet fångas.

Innan Guran var det sällsynt att se musiker på perrongerna. Det hände att några A-lagare spelade dragspel på Odenplan perrongen och att det stod någon amerikansk/engelsk gatumusiker vid uppgången på Gamla Stan eller i gången mellan Centralen och T-Centralen. Men svensk musik på T-Centralen var nytt. Det jag gjorde var annorlunda.

Det blev fler kvällar på perrongerna och ganska snart hade jag skrivit ytterligare låtar speciellt för att framföras på tunnelbanan.  För att få mer uppmärksamhet la jag in en hel del ironi och komik. Bland annat fanns det en som hette “Ge mig en gladare tunnelbana” som var skriven direkt till publiken i tunnelbanan.

Jag kommer ner i tunnelbanan
med gitarren i min hand
Jag ställer mig där och börjar spela 
om sånt som händer i bland

Folk stirrar på mig 
som om jag vore galen
några  lyssnar och tar del 
andra kollar hellre 
tunnelbane-reklamen
då e re väl nåt som e fel.

Refräng: Ge mig en gladare tunnelbana
ge mig en gladare medtrafikant osv.

Jag spelade på perrongerna på T-Centralen på sena fredag och lördag kvällar då det omkring 10 minuter mellan tågen. I början av 1983 började jag på biologlinjen på universitetet, så spelandet var ett sätt att dryga ut studiomedlen. Flera låtar hade texter som till viss grad chockerade förbipasserande och fångade deras uppmärksamhet.  Jag har för livlig fantasi för att äta bananer var en av den. Det fanns också en låt som handlade om homo-fobi – Nån har glömt en homofil i min automobil.  Det var låg nivå på rimmen, men det var rim som ingen hade hört förr och det var fortfarande annorlunda att någon sjöng texter på svenska som som handlade om något annat än hjärta och smärta. Kungen och Silvia, och pubertala Jag vill ha dig i julklapp och Jag måste vara helt unik för jag vill gifta mig med ett lik var andra låtar från den här perioden.

En sen kväll efter att jag spelat, tog jag gitarren under armen när tåget kom och utan att stoppa ner gitarren i fodralet gick jag på tåget hem till Solna och började spela “tunnelbanelåten” i vagnen.

Jag fick reaktioner. Folk var tvungna att lyssna på mina texter och det gav resultat.  Snart spelade jag var än jag skulle med tunnelbana till och med under det att jag pendlade till universitetet.  Jag fyllde mina fickor med mynt.

Saga Sjöberg vis-sångare.  Saga Sjöberg 10 år innan min debut som Tunnelbanemusikant. Kom just att tänka på det. Under alla år som jag spelade i tunnelbanan presenterade jag alltid mina låtar på samma maner.
Följande visa handlar om…..

Jag sa VISA Jag sa inte LÅT.

En släng till viskafét Kaos.  Tack Saga! Att inte passa in är ibland det som öppnar andra och mer spännande dörrar.

 

guranguran copia