≡ Menu

En kväll i tunnelbanan med Guran

Guran Guran Logo

Hur det började

Jag – Gunnar Engblom -började redan 1979  spela på perrongerna i tunnelbanan. Bandet jag var med i som sångare – Hannibals Hårband – hade precis upplösts. Jag hade strax innan bandet upplöstes börjat att skriva texter till bandets låtar. När ingen längre skrev musik, blev jag tvungen att plinka fram lite ackord på guran för att få lite musik till nya texter jag skrev. De första låtarna var inga underverk precis och ganska simpla kompositioner. Texterna var till en början mycket inspirerade av Ola Magnell och Robban Broberg, men så småningom blev de rätt absurda och, måste jag erkänna, ganska pubertala.

För mycket Kaos för Kaos

Utslängd från Viskafé Kaos på Stora Nygatan.Utslängd från Viskafé Kaos på Stora Nygatan

En kväll 1979 på nån slags fri visafton på viskafé Kaos i Gamla Stan gjorde mina texter att föreståndarinnan Saga Sjöberg bokstavligen slängde ut mig. Visor fick inte låta hur som helst.

Jag var rätt deppig när jag satt på perrongen på T-Centralens blå linje väntades på tåget hem till Solna. Men i ett infall fick jag för mig att plocka fram guran från fodralet och börja spela. Jag var otroligt nervös. Tänk om någon som jag kände kom förbi. Men det gick bra. Folk visade sin uppskattning och några kommenterade att de gillade texterna.

Det fanns en viss fördel att spela på perrongerna i stället för på gatorna. Folk var ju ändå tvungna att vänta på sitt tåg och hade inte bråttom. Det fanns hellre inga förväntningar på att det skulle låta på ett visst sätt. Med underfundiga och fräcka texter – och Eminem liknande reaktion: Sa han verkligen det jag tror han sa? – kunde tunnelbanetrafikanternas uppmärksamhet fångas.

Innan Guran var det sällsynt att se musiker på perrongerna. Det hände att några A-lagare spelade dragspel på Odenplan perrongen och att det stod någon amerikansk/engelsk gatumusiker vid uppgången på Gamla Stan eller i gången mellan Centralen och T-Centralen. Men svensk musik på T-Centralen var nytt. Det jag gjorde var annorlunda.

Det blev fler kvällar på perrongerna och ganska snart hade jag skrivit ytterligare låtar speciellt för att framföras på tunnelbanan.  För att få mer uppmärksamhet la jag in en hel del ironi och komik. Bland annat fanns det en som hette “Ge mig en gladare tunnelbana” som var skriven direkt till publiken i tunnelbanan.

Jag kommer ner i tunnelbanan
med gitarren i min hand
Jag ställer mig där och börjar spela 
om sånt som händer i bland

Folk stirrar på mig 
som om jag vore galen
några  lyssnar och tar del 
andra kollar hellre 
tunnelbane-reklamen
då e re väl nåt som e fel.

Refräng: Ge mig en gladare tunnelbana
ge mig en gladare medtrafikant osv.

Jag spelade på perrongerna på T-Centralen på sena fredag och lördag kvällar då det omkring 10 minuter mellan tågen. I början av 1983 började jag på biologlinjen på universitetet, så spelandet var ett sätt att dryga ut studiomedlen. Flera låtar hade texter som till viss grad chockerade förbipasserande och fångade deras uppmärksamhet.  Jag har för livlig fantasi för att äta bananer var en av den. Det fanns också en låt som handlade om homo-fobi – Nån har glömt en homofil i min automobil.  Det var låg nivå på rimmen, men det var rim som ingen hade hört förr och det var fortfarande annorlunda att någon sjöng texter på svenska som som handlade om något annat än hjärta och smärta. Kungen och Silvia, och pubertala Jag vill ha dig i julklapp och Jag måste vara helt unik för jag vill gifta mig med ett lik var andra låtar från den här perioden.

En sen kväll efter att jag spelat, tog jag gitarren under armen när tåget kom och utan att stoppa ner gitarren i fodralet gick jag på tåget hem till Solna och började spela “tunnelbanelåten” i vagnen.

Jag fick reaktioner. Folk var tvungna att lyssna på mina texter och det gav resultat.  Snart spelade jag var än jag skulle med tunnelbana till och med under det att jag pendlade till universitetet.  Jag fyllde mina fickor med mynt.

Saga Sjöberg vis-sångare.  Saga Sjöberg 10 år innan min debut som Tunnelbanemusikant. Kom just att tänka på det. Under alla år som jag spelade i tunnelbanan presenterade jag alltid mina låtar på samma maner.
Följande visa handlar om…..

Jag sa VISA Jag sa inte LÅT.

En släng till viskafét Kaos.  Tack Saga! Att inte passa in är ibland det som öppnar andra och mer spännande dörrar.

 

guranguran copia